Det känns som att jag ska dö imorgon. Det känns inte dramatiskt, det är bara en korkad föraning. En föraning jag stör mig på. Att dö imorgon hade känts onödigt, väldigt onödigt. Även om jag är ganska likgiltig gentemot döden skulle jag kunna tänka mig en annan dag. "Hellre idag än imorgon och hellre i övermorgon än imorgon." Jag vill inte dö dagen efter jag tänkte på det. Det hade varit fruktansvärt ironiskt.

Lyssnar på Coldplay nu igen, det är ganska skönt att få vara småharmonisk ibland. Det händer inte så ofta nuförtiden, inte inom val av musik åtminstone.

Idag har jag saknat Marika lite. Och Nalle. Nalle gjorde mig svartsjuk för första gången idag, för han sa att han är väldigt förtjust i någon. Först så tänke jag "så fint" sen så fick jag lite seperationsångest men nu är jag... äh jag är fortfarande lite svartsjukt inställd. Det känns som att det är en ren principsak. Han hade älskat att veta det eftersom han försökt så mycket med det förut. Dessutom vill jag veta vem det är! Förmodligen har jag träffat henne, och förmodligen kommer jag hata henne. Härlighetsprincipen.

Nu är mamma och hennes sambo hemma igen. De har förlovat sig och är mer ölfeta än någonsin. Det är intressant att se dem springa runt som nackade höns eftersom sambons mamma kommer hit om en dryg halvtimme. Hatar den jävla tanten. Ful, rynkig och störd. Och hon är typ trehundra år och går och klagar på att morsan är tjock. Rätt åt henne. Fettomorsa. Egentligen är hon inte så tjock, hon har bara jävligt mycket mage, men hon har liksom inga ben någonstans. Två tandpetare liksom.

När de kom hem igår så smällde jag ihop de här två festhistorierna i en fest. Så nu finns bara den festen som var på fredagen och det var under den fredagen allt hände. Det gick ganska bra, eftersom de var förberedda och så. Kim är på min sida, och bröder på min sida är ovanligt, därför har jag ett bra övertag.

De sa till varandra innan att "vi måste lära oss att sluta prata med henne på morgnarna." Nocke sa "Klockan är ju halv tre!", "Men det är ändå morgon" sa mamma. De fattar. Jag har inte vaknat förrän... sent som fan. Å andra sidan har jag varit vaken sedan halv tolv och sysselsatt mig på mitt rum för att slippa hjälpa till med den äckliga maten de håller på med. Äckligt. Äckliga tillvaro.

Det är alltid som att få en smäll på käften när de har varit borta och det är som de har åkt till en batteriladdare och kommit tillbaka med dubbel fittighetskraft. Fan vad jag hatar det. Dem, det här. Att jag inte har lite mer tålamod, det borde jag ju kunna spy fram. Men jag GILLAR INTE att bli väckt av en person jag personligen skulle kunna binda fast på tågrälsen utan vidare samvetskval, och jag gillar inte att den personen gillar bögGärdestad och måste äckla sig med den äckliga rösträveln hela tiden och jag blir förbannad. "Älskar varandra" sjöng han nu. ÄCKLIGA TED GÄRDESTAD VARFÖR GÖR DU SÅHÄR MOT MIG!!??

Ted Gärdestad var för övrigt psykiskt störd och det kom ut i värsta dramatiska självmordet så småningom. Jag hade hoppat ifrån Eiffeltornet om jag varit han, men det passade sig inte. Tönt.